När beskedet kommer att kulturen får mindre statliga medel möts det ofta av upprörda reaktioner. Det talas om hot mot yttrandefrihet, konstnärlig död och ett samhälle som inte längre värdesätter skapande. Men bakom retoriken finns en mer nykter verklighet där minskade anslag faktiskt kan leda till något sunt.
Kultur som står stadigt på egna ben blir ofta mer relevant, mer angelägen och mer i takt med sin publik. När beroendet av statliga bidrag minskar tvingas verksamheter att förhålla sig till verkliga mottagare snarare än till bidragsansökningar och politiska prioriteringar.
Mindre bidrag skapar större ansvar
När skattemedel finansierar stora delar av kulturlivet uppstår lätt en distans mellan skapare och publik. Incitamenten riktas mot att formulera rätt projektbeskrivningar snarare än att skapa något som människor faktiskt vill ta del av. Resultatet blir ofta intern kultur för en redan invigd krets.
Minskade statliga pengar innebär ett ökat ansvar att motivera sin existens på andra sätt. Det tvingar fram tydligare mål, bättre kvalitet och en mer ärlig relation till publiken.
Kvalitet prövas mot verkligheten
När efterfrågan får större betydelse blir det svårare att gömma sig bakom abstrakta begrepp och interna bedömningsgrupper. Kultur som berör, provocerar eller underhåller på riktigt hittar oftare sin publik även utan tunga bidrag.
Det betyder inte att allt ska vara kommersiellt, men att skapandet måste stå på egna meriter snarare än på administrativt stöd.
Oberoende från politiska prioriteringar
Statlig finansiering kommer sällan utan förväntningar. Även när de är outtalade finns det alltid ramar, värdegrunder och prioriteringar som påverkar vad som anses stödvärt. Det riskerar att styra innehållet, medvetet eller omedvetet.
När kulturen i större utsträckning står fri från staten minskar risken för att den blir ett verktyg för samtidens politiska smak. Oberoende är lättare att hävda när försörjningen inte är kopplad till offentliga beslut.
Större utrymme för verklig mångfald
Ironiskt nog kan minskat statligt stöd leda till större variation. När färre centrala kriterier styr vilka uttryck som premieras får fler olika röster möjlighet att ta plats på egna villkor.
Det skapar ett kulturliv som är spretigare, mer oförutsägbart och i många fall mer levande än ett som formats genom bidragssystem.
Skattepengar är inte obegränsade
I slutändan handlar frågan också om prioriteringar. Skattepengar finansierar vård, skola, infrastruktur och trygghet. Att ifrågasätta hur mycket som ska gå till kultur är inte ett angrepp på konst, utan en del av en rimlig samhällsdiskussion.
Kultur har ett värde, men det värdet behöver inte alltid mätas i offentliga anslag. Ett starkt kulturliv kan existera även med mindre statlig inblandning.
En mer självbärande kultur
När kulturen anpassar sig till en verklighet med mindre bidrag uppstår nya samarbeten, nya finansieringsmodeller och nya sätt att nå ut. Det kan vara smärtsamt på kort sikt, men ofta utvecklande på längre sikt.
Ett kulturliv som klarar sig med mindre statliga pengar är inte svagare. I många fall är det mer självständigt, mer relevant och bättre rustat att möta sin publik på riktigt.
Jag får väl titulera mig sajtens resereporter eftersom jag älskar att vara på resande fot och gärna skriver vad jag tycker om de resmål jag besöker.
