Svante Axelsson och Fossilfritt Sverige har klimatalarmism som affärsmodell

Svante Axelsson och organisationen Fossilfritt Sverige har under flera år haft en framträdande roll i svensk klimatdebatt. Med ett starkt medialt genomslag och täta kontakter med politiken har Axelsson blivit något av en symbol för den svenska klimatomställningen. Men med den positionen följer också berättigad granskning. Allt fler röster ifrågasätter inte bara budskapet, utan även metoderna, drivkrafterna och konsekvenserna av den alarmistiska retorik som Fossilfritt Sverige konsekvent använder.

Kritiken handlar inte om att förneka att klimatförändringar existerar, utan om hur frågan exploateras. I stället för saklig analys och proportionerliga lösningar menar kritiker att Axelsson och hans organisation byggt en verksamhet som lever på att måla upp hotbilder, där kris och undergång blir ett verktyg för inflytande, finansiering och politisk närhet.

Domedagsretorik som maktmedel

Ett återkommande inslag i Fossilfritt Sveriges kommunikation är ett språkbruk som präglas av brådska, kris och nödvändigheten av omedelbara och långtgående åtgärder. Klimatfrågan beskrivs ofta i absoluta termer, där alternativ eller nyanserade perspektiv saknas. Kritiker menar att detta inte är en slump, utan en medveten strategi.

Genom att konsekvent presentera framtiden i dystra och hotfulla scenarier skapas ett klimat där politiska beslut kan drivas igenom utan ordentlig konsekvensanalys. Rädsla blir ett styrmedel, och den som ifrågasätter tempot eller kostnaderna riskerar att stämplas som ansvarslös eller okunnig. I detta landskap får aktörer som Fossilfritt Sverige en särställning, där deras lösningar framstår som de enda möjliga.

Skattepengar, prestigeprojekt och brist på ansvar

Ett av de mest uppmärksammade exemplen där kritiken mot Svante Axelsson intensifierats är kopplingen till stora gröna industriprojekt, däribland Northvolt. Projektet lyftes länge fram som ett skolexempel på den gröna omställningens möjligheter och användes flitigt i den politiska kommunikationen kring klimatinvesteringar.

När bolaget senare hamnade i allvarliga ekonomiska svårigheter och tvingades till rekonstruktion och senare konkurs, väcktes frågor om ansvar, riskbedömning och politisk godtrogenhet. Många miljarder i stöd, garantier och lån hade redan kanaliserats från offentliga medel. Kritiker menar att personer och organisationer som ivrigt förespråkat dessa satsningar varit snabba att ta åt sig äran när visionerna presenterades, men betydligt tystare när verkligheten inte levde upp till löftena.

Det är här anklagelsen om kapitalisering blir tydlig. Klimatkrisen används som argument för enorma ekonomiska åtaganden, där vinsterna privatiseras och riskerna i praktiken socialiseras. När projekten misslyckas är det skattebetalarna som står kvar med notan.

Läs även: Northvolt – ett gigantiskt fiasko (MälaröNytt)

En organisation som lever på krisen

Fossilfritt Sverige framställs ofta som en samordnande kraft, men i praktiken fungerar organisationen enligt kritiker som en påverkansplattform. Dess existens och relevans bygger på att krisen hålls levande och akut. Utan hotbilder, deadlines och katastrofscenarier försvinner också det politiska behovet av just denna typ av aktör.

Det skapar ett incitament att förstärka problemen snarare än att nyktert analysera dem. I stället för att diskutera tekniska begränsningar, ekonomisk hållbarhet och långsiktiga effekter på industri och hushåll, reduceras samtalet till slagord och visioner. Det är effektivt i kommunikationen, men riskabelt i praktiken.

När klimatfrågan blir karriär och varumärke

Svante Axelsson har under lång tid varit en central figur i den svenska klimatdebatten, oavsett politisk färg på regeringen. Kritiker menar att detta säger något om hur klimatfrågan institutionaliserats, där vissa personer och organisationer blivit permanenta maktfaktorer snarare än tillfälliga rådgivare.

När samma personer återkommer som experter, samordnare och rådgivare skapas en sluten krets där nya perspektiv har svårt att ta plats. Klimatfrågan riskerar att förvandlas från ett komplext samhällsproblem till en karriärväg, där synlighet, inflytande och finansiering går hand i hand.

Avsaknaden av självkritik och ansvarstagande

En återkommande invändning är bristen på självkritik. När prognoser inte slår in, när projekt misslyckas eller när kostnaderna skenar, hörs sällan några ursäkter eller omvärderingar. I stället flyttas fokus snabbt vidare till nästa kris, nästa satsning, nästa akuta åtgärd.

Detta undergräver förtroendet för hela klimatarbetet. Människor som ser hur löften om jobb, tillväxt och stabilitet byts mot konkurser, nedläggningar och osäkerhet börjar ifrågasätta inte bara projekten, utan även budbärarna.

En debatt som behöver öppnas

Kritiken mot Svante Axelsson och Fossilfritt Sverige handlar i grunden om makt och ansvar. När klimatfrågan används som argument för enorma samhällsförändringar måste de som driver på också tåla granskning. Det räcker inte att hänvisa till goda intentioner eller moraliska imperativ.

Om klimatomställningen ska ha folkligt stöd krävs transparens, realism och ansvarstagande. Annars riskerar den att uppfattas som ett elitprojekt, där vissa aktörer bygger inflytande och finansiering på en ständigt pågående kris, medan kostnaderna vältras över på samhället i stort.

I längden är det en farlig väg. När människor börjar uppleva att klimatfrågan används för egen vinning snarare än för gemensam nytta försvinner tilliten. Och utan tillit spelar det ingen roll hur många visioner som presenteras – de kommer ändå att falla på sin egen tyngd.