Det sexuella våldet i samhället är en fråga som förtjänar att tas på djupaste allvar. Ingen ska behöva utsättas för övergrepp, kränkningar eller förnedrande beteenden. Sexuella ofredanden, tafsande och verbala trakasserier är allvarliga handlingar som orsakar både psykiskt lidande och känslor av maktlöshet hos den som drabbas. Därför är det viktigt att samhället markerar tydligt mot sådana beteenden.
Men just därför är det också avgörande att vi värnar om begreppens tydlighet och juridisk proportionalitet. När vi talar om ”våldtäkt”, måste det fortfarande vara ett begrepp som reserveras för de allvarligaste formerna av sexuellt övergrepp – de som innebär fysiskt tvång, våld eller hot. När den språkliga gränsen suddas ut, riskerar vi att urholka den starka signal som ordet våldtäkt historiskt har burit med sig. Det är en risk som inte får ignoreras.
En nödvändig nyansering i en polariserad tid
I dagens samhällsklimat är det svårt att föra en nyanserad debatt om sexualbrott utan att misstänkliggöras. Att efterlysa tydliga gränsdragningar i lagtext och språkbruk tolkas ibland som ett försök att bagatellisera mindre övergrepp – men det är en feltolkning. Att tala om proportioner är inte att försvara det oförsvarbara. Det är att kräva rättvisa, ansvar och klarhet.
När allt från tafsande på en nattklubb till brutala våldtäkter i en gränd kallas för våldtäkt uppstår en begreppsförvirring som urholkar rättsväsendets och allmänhetens förståelse. För brottsoffrets skull måste vi kunna benämna det som hänt på ett sätt som både speglar allvaret och gör rättvisa åt olika grader av kränkning. Och för rättssäkerhetens skull måste vi ha ett rättssystem som tydligt skiljer mellan olika typer av övergrepp – i både språk och straff.
Samtyckeslagen har förändrat perspektivet – men inte utan konsekvenser
Sedan samtyckeslagen trädde i kraft 2018 har Sverige blivit ett av de länder i världen med mest progressiv lagstiftning kring sexuella handlingar. Grundprincipen är att sex utan frivillighet är att betrakta som våldtäkt – även om inget fysiskt våld eller hot förekommit. Syftet har varit att stärka offrets skydd och minska gränsdragningen mellan ”nej” och ”motstånd”.
Men även goda intentioner får konsekvenser. När våldtäkt inte längre nödvändigtvis innebär fysiskt tvång eller hot, utan även kan baseras på en upplevd brist på frivillighet, uppstår frågor kring bevisbörda, tolkning och skuld. Det blir lättare att dömas för ett extremt stigmatiserande brott utan att våld faktiskt har utövats. Det är en utveckling som väcker oro – både för rättssäkerheten och för att allvaret i verkliga våldtäkter riskerar att relativiseras i allmänhetens ögon.
Att värna våldtäktsbegreppet är att värna brottsoffren
Det kan låta paradoxalt, men att reservera begreppet våldtäkt för de grövsta formerna av sexuellt övergrepp är i grunden att respektera offren. Det är att erkänna att våld, tvång och skräck skiljer sig från andra typer av kränkningar – inte för att andra handlingar är acceptabla, utan för att vi måste kunna närskilja allvar från mycket allvarligt.
Vi måste kunna säga att tafsande är ovärdigt och straffbart, men inte samma sak som våldtäkt. Att känslomässig utpressning är manipulativt och förkastligt, men inte nödvändigtvis ett övergrepp i juridisk mening. Och vi måste kunna säga att en brutal våldtäkt med fysiskt våld förtjänar att betraktas – språkligt, juridiskt och moraliskt – som något mer än ett ogenomtänkt beteende i ett sovrum utan tydlig kommunikation.
Samhällsdebatten behöver återvända till proportionalitet
I en tid där moralpanik och retorisk inflation riskerar att ta över, behöver vi återvända till ett språk som speglar verkligheten med precision. Alla sexuella övergrepp är allvarliga – men de är inte likvärdiga i omfattning, konsekvens eller skuld. Våldtäkt måste få vara ett avgränsat begrepp, just för att samhället ska kunna visa att detta är den yttersta gränsen, det mest allvarliga man kan utsätta någon för.
Om vi suddar ut dessa gränser, riskerar vi att både rättvisa och förtroende går förlorade. Och då har vi svikit både offren och principerna vi säger oss vilja försvara.
Jag är en ekonomi och teknikintresserad kvinna i 30-årsåldern. Här på Start Sverige skriver jag mestadels om dessa ämnen men kan även ”gästspela” inom andra områden.
